Försöker förstå.
Jag vet inte vad som hände, men jag måste ha missat alla signaler och varnings lampor som fanns. Sakta men säkert börjar det komma ikapp men jag vill inte förstå, jag vill inte det ska vara sant. Jag skulle ha lyssnat till mig själv vid första känslan men ville så gärna tro att man strävade mot samma mål. Ännu än gång så har jag blundat och varit blind för något som fanns där hela tiden. Tror aldrig jag kommer få veta och samtidigt vill jag verkligen det? Mycket snurrar just nu och tankarna far.
Lyckades få mig en riktigt bränna denna gång. Det som någon sa till mig för ett tag sedan kanske stämmer. Varje fall börjar jag tro på det. Kommer nog vara ensam för vem vill ha någon som är som mig? Ett tag lyckades jag bygga upp någon form av självförtroende och självkänsla men den togs ifrån mig väldigt snabbt. Så du har nog rätt i det du sa. Jag skulle vilja gråta och skrika men det går inte för allt är avstängt i min kropp. Går bara omkring i något tomrum och försöker hitta ett svar. Sova eller äta lyckas jag ju inte heller med fast jag vill och försöker. Äta är ingen idé då inget vill vara kvar, men där får man se det positivt så smal jag kommer att bli. Sömnen är värre men det kommer det med vart efter. Så dagens sanning är nog jag är en tråkig 2 barns mamma som inte är så spännande. Inte konstigt att det blev som det blev.
