Är det försent
Är det så att det är försent? Har jag reagerat för starkt? Jag vet inte..Tankarna far runt hela tiden. Är det så att jag inte räcker till? Man ska aldrig ta med det gamla men ibland hinner det ikapp och då kommer den gamla känslan tillbaka. Har nog varit med om för mycket för att kunna se det som sker just i stunden eller ser jag inte allt som sker för jag inte vill se eller vill veta?
Jag gav mig själv ett löfte för ett tag sedan men nu vet jag inte om jag ska stå fast vid det. Är det så att jag verkligen behöver stå fast vid det eller ska jag följa min önskan och mitt hopp?
Fortfarande finns det sånt jag vill fråga sådant jag vill veta men är det värt att få reda på allt? Gör det någon skillnad?
Jag vill tro på det som sägs men för många gamla spöken far runt i huvudet och bara gör ont.
Det känns som ett jätte svek och jag är sårad och ledsen, vet inte om det är det här jag har att ge räcker till.
Jag vill inte det ska vara försent , men samtidigt vet jag inte förtroendet fick sig en riktig smäll, jag vet inte heller när jag kände mig så bortgjord och dum som jag gjorde då.
Varför ska det vara så svårt? Varför kan det inte finnas några raka svar att ge?
Jag insåg en sak med detta att mina känslor var mycket större än vad jag trodde själv. Tyvärr så stänger jag av allt när det blir så här, blir totalt iskall och visar inget, men det är för att orka och inte tänka för mycket, en det kommer ifatt när man är själv och det är tyst runt omkring.
Varför ska det vara så svårt att säga till dig rakt ut vad jag verkligen känner för dig? Jo för jag är så förbannat rädd för att du inte kommit dit och du ska vända och gå. Men samtidigt kan det inte bli mycket värre än det känns just nu.
Men är det försent att rätta till är det försent att börja om finns förtoendet kvar?
Fan jag älskar verkligen dig vill inte ge upp så lätt, får försöka att inte lyssna på hjärnspökena du är inte som dom andra.
Jag gav mig själv ett löfte för ett tag sedan men nu vet jag inte om jag ska stå fast vid det. Är det så att jag verkligen behöver stå fast vid det eller ska jag följa min önskan och mitt hopp?
Fortfarande finns det sånt jag vill fråga sådant jag vill veta men är det värt att få reda på allt? Gör det någon skillnad?
Jag vill tro på det som sägs men för många gamla spöken far runt i huvudet och bara gör ont.
Det känns som ett jätte svek och jag är sårad och ledsen, vet inte om det är det här jag har att ge räcker till.
Jag vill inte det ska vara försent , men samtidigt vet jag inte förtroendet fick sig en riktig smäll, jag vet inte heller när jag kände mig så bortgjord och dum som jag gjorde då.
Varför ska det vara så svårt? Varför kan det inte finnas några raka svar att ge?
Jag insåg en sak med detta att mina känslor var mycket större än vad jag trodde själv. Tyvärr så stänger jag av allt när det blir så här, blir totalt iskall och visar inget, men det är för att orka och inte tänka för mycket, en det kommer ifatt när man är själv och det är tyst runt omkring.
Varför ska det vara så svårt att säga till dig rakt ut vad jag verkligen känner för dig? Jo för jag är så förbannat rädd för att du inte kommit dit och du ska vända och gå. Men samtidigt kan det inte bli mycket värre än det känns just nu.
Men är det försent att rätta till är det försent att börja om finns förtoendet kvar?
Fan jag älskar verkligen dig vill inte ge upp så lätt, får försöka att inte lyssna på hjärnspökena du är inte som dom andra.
